Posteado por: don Gerardo de Suecia | 28 septiembre 2010

Hannah Haslingden y la historia de su familia, un déstino inglés (131)

Hannah Haslingden y la historia de su familia contada y escrita por su hija Julia Forsström.

(Pasado a limpio/digitalizado y transcribido al español del nieto de su hijo, Gert Forsström.)

En 1839 vivía en Liverpool un capitán de barco, James Haslingden con su esposa Marianna y su hijo James, que tenía 15 años. El 15 de octubre este año la familia aumentó con gemelos. El pequeño hijo se murió pero la hija sobrevivía y le pusieron el nombre Hannah. Era una chica muy frágil. A la edad de cinco años perdió a su padre que falleció en un accidente en su propia nave.

Estaba inclinado en la borda y veía la tripulación descargando la carga. De repente una polea se soltó y cayó sobre su cabeza. Él acaba de volverse a la borda. Cuando los marineros vinieron ya estaba muerto. Unos años más adelante se murió su madre y la chica fue enviada a parientes en Dublin, donde estudiaba en un colegio católico.

Cuando tenía 15 años ellos también estaban muertos y la chica estaba sola en el mundo con excepción de su hermano que estaba en el otro lado del terráqueo. Él tenía 30 años, casado y capitán de un barco de Melbourne. Su familia navegaba con él. Al ser informado de la muerte de los parientes, lo arregló así que podía recoger a su hermana en Dublin y llevarla a bordo.

Cuando el capitán volvió la tripulación estaba reunida en la cubierta para darle la bienvenida al capitán y echar una mirada a la muchacha que él llevó a bordo. Los dos segundos habían elegido un sitio bueno para ver a Hannah. Después de haber visto muy detenido, el uno dijo: ”¡Nadie más que ella!”. El orador era un sueco llamado Augustinus Forsström. El otro segundo era alemán. También él estaba fascinado de la muchacha, aunque no decía nada de esto. Solo advertía que: ”Oh, es hermana del capitán y nada para nosotros”. Se llamaba Francis Sprengle.

Pasaron cinco años navegando en todo el mundo excepto a América. Los jóvenes naturalmente tenían oportunidades de verse y a su debido tiempo se dieron cuenta de que estaban enamorados y que querían casarse. Pero cuando hablaron con el hermano, el capitán, no estaba de la misma opinión. Un inglés en este tiempo no podía aceptar que su hermana se casara con un extranjero. No, no, era totalmente imposible. Finalmente los jóvenes se decidieron a dejar el barco para para regresar a Inglaterra. Cuando mi madre había dejado a su hermano no oía nada de él o de su familia. Tanto mi hermano August y Albert Sprengle navegaban en estas partes del mundo y hacían investigaciones. Pero in vano. Nunca tenían noticias de él o su familia. Se rumorea que habían naufragado con toda la tripulación. El capitán Sprengle decía de mi tío James qué era el hombre más hermoso que había visto…. Bueno. Los jóvenes desembarcaron en Inglaterra en Tyne, se casaron y se mudaron a North Shields. Allí nació mi hermano Agustinus Reinhold el 9 de febrero en 1862. Es curioso qué le daban el nombre de su padre y de su padastre. Luego se trasmudaron a South Shields que es la ciudad más hermosa de las dos ciudades. Allí nací yo el 31 de agosto en 1864 y fui bautizado a Julia Hannah. El capitán Sprengle también vino a Inglaterra. Se casó y vino a vivir junto de nosotros. Vino exactamente a tiempo para ser mi padrino.

Mi padre estaba a la mar cuando nací, pero vino a casa para celebrar la Navidad con su familia, y naturalmente estaba alegre de tener “un hijo de deseo”. La Navidad pasó y tenía qué irse en otro viaje en el Mediterráneo.

Estaban destinados a Alexandría y fueron objetos de una tormenta terrible afuera de la ciudad. La nave naufragó y los marineros tenían qué ir en los botes salvavidas. El bote donde estaba mi padre zozobró y él era el único que se ahogó. No sabía nadar. Luego encontraron su cuerpo muerto y le enterraron en Alexandría.

Poseo un pequeño mensaje a mi madre del capitán en la nave Ellen, donde le cuenta a mi madre esta noticia espantosa. Cuando supieron en Suecia lo que hubo pasado querían qué mi madre llevara los pequeños para visitarles. En este tiempo mi abuela era viuda y vivía en Söderhamn. David, el hijo menor, todavía iba al colegio, Fredrik, Gustav y Johan eran marineros, Reinhold era comerciante en Gefle y Julia era profesora en Gefle. Anna estudiaba en Estocolmo para ser profesora en un colegio femenino superior. Después de la muerte de mi padre ellos eran los siete hijos que le quedaba de los nueve que tenía antes.

Ahora sucedió qué uno de mis tíos era segundo en un barco sueco que navegaba a Inglaterra y llegaron a Sunderland. Al saber qué mi madre quería irse a Suecia, el capitán, Trapp, del barco, le ofreció a traerla allá. Nos ofreció también tener su cabina durante la travesía. Mi madre lo aceptó, disolvió su pequeña casa y viajó al país extranjero con sus hijos sin intención de quedarse allí para siempre.

Primero se fue a Söderhamn, y luego a Gefle, donde Julia enseñaba en su colegio, Reinhold tenía su tienda y Gustaf su casa y su familia. Allí teníamos un pariente vieja cuyo marido, el capitán Hedqvist, era muerto. Su única hija era muy frágil. Decían qué ella había estado enamorado en un hombre, y que su madre no le gustaba a él. Tampoco quería que su hija se casara con él, y esto era la razón de qué estaba tan frágil. Murió muy poco después de que habíamos venido. Había enseñado en un colegio femenino, y probablemente era inglés porque hablaba y escribía bien el inglés. Le guardo en grata memoria. Mi madre nos había enseñado unas oraciones ingleses, las que solíamos rezar por la mañana y la noche. Ahora tía Edla me enseñaba el himno lindo 23. Me gusta mucho y cada vez que lo leo me acuerdo de ella, que me lo enseñaba. Era una amiga cordial y amable de mi madre hasta qué mi madre se aprenderá el idioma sueco y las costumbres aquí.

La tía Hedqvist tenía una casa de dos plantas muy bonita. La segunda planta alquilaba a una familia von Post, pero en la primera planta ta tía vivía con su hija. Ahora ofreció a mi madre alquilar una habitación grande y bonita y a usar la cocina grande.

En este tiempo habían muchos ingleses y angloparlantes en Gefle. Un señor Claughton vivía con su familia en Strömsbro. Era empleado en la fábrica allí, Sr.. Alexander Kerr trabajaba en la fábrica de gas. Una inglesa amable estaba a visita con él.

Una navidad él me regaló una muñeca muy bonita y otra vez me dio un medallón de oro con su fotografía. Además vivía un señor Keen en Gefle. Tenía una hija, Elisabeth. Creo que tenía algún empleo en el ferrocarril. Una señora, señora Lundberg había sido la compañera de Jenny Lind en Inglaterra. Su esposo tenía una tienda en Kungsgatan (La calle Real) al lado del colegio de la tía Julia. Tenían una casa grande con muchas habitaciones, cuatro o cinco hijos, que tenían más años que yo. Especialmente en las navidades pasábamos muchos días amables con ellos. Sí, mi madre tenía unos amigos interesantes. También tenía muchos alumnos que querían saber inglés. Además enseñaba en dos colegios femeninos. Cuando estaba en la edad, iba a uno de ellos. Señora Clara Lind que ella misma enseñaba inglés a las alumnas solía decir: “Vamos a preguntar a Julia Hannah si quiere leer para nosotros, porque ella tiene la pronunciación correcta”. Hace un tiempo encontraba a dos señoras viejas, como nosotras. Contaban que gente solía decir: “Tomamos este camino, tal vez veamos la hermosa inglesa”.

El tiempo pasaba y venimos al año 1869. Tío Reinhold se había enamorado en su cuñada inglesa y le pidió la mano. Un día muy tormentoso estalló un incendio terrible en la ciudad en la parte al norte del río. Casi todas las casas quedaban destruidas de las llamas sin la iglesia y algunas viejas casas alrededor de ella y el hospital viejo. Puesto que el viento venía del Sur, esta parte estaba salvada. La tía Hedqvist y yo habíamos ido a Söderhamn para visitar la abuela, y cuando estábamos allí, nos informaron lo que ocurría en Gefle. Tomamos el barco pasajero de vapor ya el día siguiente y venimos a Gefle después de puesta del sol. Nunca olvido la vista que nos encontraba. Nada más que chimeneas desnudas y montones de ascua quemando en todas partes. Lloraba y decía sin cesar: “Mamá está muerto quemada!” Era espantoso. Cuando veníamos a nuestra calle, comprendíamos que mi madre y la casa de mi tía estaban salvadas. Le daba las gracias al Señor por esto! Pero Tío Reinhold no tenía tanta suerte. Gente había venido para comprar a pesar del fuego. El y su compañero tenía muchas cosas que atender. Tenían que salvar a los libros de valor y los papeles que pertenecían a la tienda, y tío Reinhold tenía muchas ampollas tanto en las manos como en el cuello. Perdía su casa y su ropa y lo todo. Esto hacía que metían prisa a la boda, y puesto que era imposible encontrar piso, tenían que tener su primera casa en la habitación donde vivíamos mi madre y yo.. Separaban la habitación con un tabique y de esta manera teníamos dos habitaciones bastante grandes.

La boda se celebraba en el colegio de la tía Julia, lo que se todavía puede ver en la Calle Real. Todavía me acuerdo de la boda. Mi madre llevaba un vestido negro y en la cabeza tenía un tipo de adorno de encaje blanco con dos trencillas que colgaban en la espalda. Y así se unían tío Reinhold con nuestra familia. Al otro lado de la calle ella alquilaba una pequeña tienda y allí empezó una pequeña tienda modesta sin compañera. Mientras vivíamos allí nació mi hermano Reinhold James Gustav el 17 de junio 1870. Cuando tío Reinhold encontraba una tienda mejor nos trasmudamos a Islandsgatan, donde John Reinhold David vino al mundo el 30 de diciembre 1871 y Edla Marianna el 12 de septiembre 1873. De allí recuerdo un episodio muy conmovedor. Nosotros y unos otros hijos estábamos reunidos en la escalera en la parte de atrás de la casa, cuando un señor desconocido quiso entrar en la casa. El pequeño John estaba en su camino, y el señor ponía su mano en la cabeza del pequeño y le preguntó: “¿Y tú, cómo te llamas?” John levantaba sus ojos azules bonitos y respondía al desconocido: “El pequeño yaya de la madre”.

Cuando Ruth tenía dos y medio años tío Reinhold definitivamente dejó su tienda y tenía alguna ocupación en el “ferrocarril”. Todo parecía bien. Ahora nos trasmudamos a tía Hedkvist donde teníamos toda la segunda planta del piso para disponer. Tenían una cocina grande y tres habitaciones grandes. El 22 de septiembre nació nuestra hermana más menor, Eleonora Maria. Después de esto nuestra madre se enfermaba y tenía que quedarse en la cama un año. Tardaba tiempo antes de que pudiera moverse afuera de la cama. Mientras que vivíamos allí nos visitó el capitán Sprengle, que había llegado a Suecia con su nave. Su mujer estaba muerta, y sus dos hijos, Herman y Eugen, estaban con parientes en Alemania. No se quedaba mucho tiempo, pero mi madre y yo nos alegrábamos mucho tenerle en nuestra casa. Esto pasó en 1877 y después escribíamos él y yo. La última carta que recibía estuvo fechada  el 11 de diciembre 1912. Cuando había terminado trabajar en el mar, se casaba con una viuda, que tenía una tienda de música en el Sur de Shields. Tenía dos hijos y una hija. Annie era una pianista excelente, y Carnaby, el hijo mayor, tocaba muy bien el violín. Cuando tenía 24 años me ofrecieron pasa mis vacaciones con ellos.

¡Qué alegría habría sentido mi madre si hubiera podido irse conmigo! Su salud estaba muy mala ahora, me sentía triste por ella. Pasaba este verano y otros dos en la casa del capitán Sprengles. Me mostraba el sitio donde nací, una casa grata de dos plantas, que se llamaba “Orangeplace” no lejos de su propia casa. Annie vivió un verano conmigo en Sandviken, pero desafortunadamente mi madre ya estaba muerta entonces. En mi última visita a Inglaterra desembarqué en Londres y pasaba unos días allí para ver la ciudad. Después continuaba a Shields. En “Bankholiday” (Un día de fiesta el primer lunes de agosto) hice una escapada a Aberdeen y Glasgow para visitar a viejos amigos después de que regresara a Shields y después a Suecia. En 1892 August vino a Europa después de un largo viaje. La cólera reinaba en el continente y él estuvo infectado en Hamburgo. Su nave iba a Inglaterra para cargar allí, y durante este tiempo se curaba y podía ir con su nave, destinado a Santos, done estuvo infectado con la fiebre amarilla. Le habían ofrecido ser capitán en un barco y se iba a verlo. Cuando volví se sentía mal, y fue al hospital donde moría después de unos días. Esto pasó en 1893.

En 1896 mi madre tuvo una apoplejía, y cuando lo oía me daban excedencia por asuntos personales para ir a visitarla. Me reconoció solo un momento y se moría después de unos días. Me inclinía unos minutos sobre ella, cuando abrió sus ojos, me miró y dijo: ”Recuerdo que me alegraba cuando nació”. Esto fue todo, pero que divertido era oír estas palabras de ella y que me había reconocido al fin. Se murió el noveno día después de la apolejia, el 11 de febrero de 1896. ¡Qué Dios le bendeciera! ¡Que en paz descanse!

Mi madre solía hacer errores, cuando hablaba sueco. Después de la muerte de August solía decir: “Me gusta mucho que August ha terminado sus días y que no tiene que moverse silenciosamente en las olas”. Mi primera escuela estaba diez kilómetros de Gefle y vivía en una granja. Cada sábado la campesina solía irse al mercado con unas cosas.

Me aprovechaba la ocasión de enviar saludos a mi madre. Cuando la campesina regresaba por la noche solo podía decir: “Señora Forsström hablaba bastante, pero yo no comprendía nada”. Cuando encontré a mi madre la próxima vez, dijo: “No vale nada que manda a esa mujer, porque no comprendo nada de su cháchara”.

En sueco/På svenska

Familjen Forsström

Hannah Haslingdens och hennes familjs historia
nedskriven av hennes dotter Julia Forsström(renskriven av Hannahs sons sonson, Gert Forsström) 

År 1839 levde i Liverpool en kapten James Haslingden med sin hustru Marianna och sin son James. som var 15 år gammal. Den 15 oktober det året utökades familjen med ett par tvillingar, en pojke och en flicka. Den lilla gossen dog, men flickan fick leva och döptes till Hannah. Det var ett mycket ömtåligt barn. Vid fem års ålder förlorade hon sin far, som omkom vid en olycka på hans eget skepp.
Han stod lutad mot relingen och såg hur besättningen höll på att lossa lasten, när ett stort block råkade lossna. Det svängde över skeppet och träffade hans huvud. Han hade just då vänt sig mot relingen. När de kommo upp till honom, var han redan död. Ett par år senare dog modern och flickan sändes till sina släktingar i Dublin, där hon gick i katolsk skola. När hon var 15 år gammal hade även de dött och hon var åter ensam i världen, om man undantar brodern som var långt borta på andra sidan jordklotet. Han var nu omkring 30 år gammal, gift och kapten på ett skepp från Melbourne. Hans familj seglade med honom. Då han fått underrättelse om släktingarnas död, ordnade han så, att han kunde hämta sin syster i Dublin och taga henne med ombord.
Då kaptenen väntades tillbaka, hade besättningen samlats på däck för att hälsa honom välkommen och samtidigt se lite närmare på den flicka, som han förde med sig ombord. De två styrmännen hade valt ut en god utkikspost. Sedan de hade sett flickan noga, sade den ene: ”Hon eller ingen!” Den talande var en svensk, som kallades Augustinus Forsström. Den andre styrmannen var tysk. han var lika fascinerad av den unga flickan, fastän han inte nämnde något därom, utan sade bara: ”Oh, hon är kaptenens syster och inget för oss”. Han hette Francis Sprengle.
Fem år gingo och de seglade runt hela världen utom till Amerika. De unga funno naturligtvis många tillfällen att bli närmare bekanta, och i sinom tid märkte de, att de voro förälskade och ville gifta sig med varandra. Men då de talade med flickans bror, kaptenen, delade han rakt inte deras åsikt. En engelsman på den tiden kunde inte gå med på att hans syster gifte sig med en utlänning. Nej, nej, det var alldeles omöjligt.
Till slut beslöt de unga, att lämna skeppet och återvända till England. Det gjorde de också.
Sedan min mor lämnat brodern hörde hon aldrig någonting vare sig från honom eller från hans familj. Både min bror August och kapten Sprengle seglade många år i de delarna av världen, och gjorde efterforskningar överallt. Men förgäves. Inte någon hade hört någonting om kaptenen eller skeppet. Man trodde allmänt att skeppet hade gått under med man och allt.
Kapten Sprengle sade om morbror James, att denne var den vackraste man, han någonsin hade träffat.
Nåväl. De unga landade i England vid Tyne, gifte sig och slog sig ner i Norra Shields. Där föddes min bror Augustinus Reinhold den 9 februari 1862. underligt nog fick han både sin fars och sin styvfars namn. Senare flyttade de till Södra Shields, som är den vackraste av de två städerna. Där föddes jag den 31 augusti 1864 och kristnades till Julia Hannah. Kapten Sprengle kom också till England, gifte sig och bosatte sig i närheten av oss. Han kom alldeles lagom för att bli min gudfader.
Min far var till sjöss, då jag föddes. Men han kom hem för att fira julen tillsammans med sin familj och naturligtvis var han mycket glad dör att ha fått ”Önskebarn”. Julen gick och han måste på nytt ge sig av på en resa till Medelhavet.
De var destinerade till Alexandria och råkade ut för en fruktansvärd storm just utanför. Skeppet förliste och besättningen måste gå i båtarna. Den båt som min far var i, kapsejsade och han var den ende som drunknade. han kunde inte simma, annars hade han blivit räddad. Senare fann man hans döda kropp och begravde den i Alexandria.
Jag äger ett litet meddelande till min mor från kaptenen på skeppet ”Ellen”, vari han berättar denna fruktansvärda nyhet för henne. När denna nyhet nådde Sverige ville de att mor skulle ta med sig sina små och komma och hälsa på dem. vid den tiden var min farmor änka och bodde i Söderhamn. David, den yngste sonen var ännu hemma och gick fortfarande i skola. Fredrik, Gustav och Johan voro till sjöss, Reinhold var köpman i Gefle och Julia var lärarinna i Gefle. Anna studerade i Stockholm för att bli lärarinna vid en högre flickskola.
Efter min fars död voro dessa sju de återstående av de elva barn de hade haft.
Nu hände det sig, att en av mina farbröder var styrman på ett svenskt skepp, som gick på England och de kommo till Sunderland. När kaptenen, vars namn var Trapp, hörde talas om min mor och familjens önskan att komma till Sverige, erbjöd han sig att ta henne med sig. Han erbjöd oss också att få hans cabin under resan. Mor gick in därpå, upplöste sitt lilla hem och reste med sina små barn till det främmande landet utan att ha för avsikt att stanna där för alltid.
Hon reste först till Söderhamn och sedan till Gefle, där Julia undervisade i sin skola, Reinhold var sysselsatt med sina affärer och Gustaf hade sitt hem och sin familj. Där hade vi en gammal släkting, vars make kapten Hedkvist var död. Deras enda barn Edla var mycket klen. Man berättade om henne att hon hade varit förälskad i en man, som hennes mor inte tyckte om, och som hon därför inte fick gifta sig med. Detta skulle ha varit orsaken till hennes klenhet. Hon dog strax efter att vi hade kommit. Hon hade undervisat i en flickskola och troligtvis var det engelska ty hon talade och skrev engelska bra. Jag har henne i ljust minne. Mor hade lärt oss några engelska böner, som vi brukade bedja morgon och kväll. nu lärde mig tant Edla den vackra psalm 23. Jag tycker om den och så ofta som jag läser den, kommer jag att tänka på henne, som lärde mig den. Hon var en mycket trevlig och vänlig väninna åt mor, tills mor lärde sig det svenska språket och sederna här.
Tant Hedkvist hade ett vackert tvåvåningshus. Andra våningen hyrde hon ut åt en familj von Post, men i bottenvåningen bodde hon själv med sin dotter. Nu erbjöd hon mor att få hyra ett stort vackert rum och att få använda det stora vackra köket.
Då för tiden var det mycket engelsmän och engelsktalande i Gefle. En mr Claughton med familj bodde i Strömsbro. Han var anställd vid fabriken där. en ungkarl, Mr Alexander Kerr var anställd vid gasverket. en trevlig engelska var på besök hos honom. Av honom fick jag en stor vacker docka en jul och en annan gång fick jag söt guldmedaljong med hans fotografi. Vidare bodde en mr Keen med familj i Gefle. han hade en dotter som hette Elisabeth. Jag tror att han hade någon sysselsättning vid järnvägen. en svenska, fru Lundberg, hade varit Jenny Linds följeslagare i England. Hennes make hade affär på Kungsgatan alldeles intill faster Julias skola. De hade ett stort hus med många rum, fyra eller fem barn, som voro bra mycket äldre än jag. Särskilt vid jularna tillbringade vi många trevliga och glada dagar hos dem. Ja, mor hade en del intressanta bekanta. Hon fick också många elever som önskade lära sig engelska. Vidare undervisade hon i två flickskolor. När jag blev gammal nog, fick jag gå i en av dem. Fru Clara Lind undervisade själv eleverna i engelska och hon brukade ofta säga: ”Vi ska fråga Julia Hannah om hon vill läsa för oss, för hon har ju det rätta engelska uttalet.” För inte så länge sedan stötte jag på ett par gamla fröknar, som vi. De berättade att folk brukade säga: ”Kom så går vi den här vägen, så får vi kanske se den vackra engelskan.” Tiden gick och vi kom till 1869. Farbror Reinhold hade blivit förälskad i sin engelska svägerska och friade till henne. En mycket stormig dag utbröt en förskräcklig eldsvåda i staden på norra sidan av ån. Nästan alla hus brunno ner utom kyrkan och några gamla hus omkring den och gamla lasarettet. Eftersom vinden kom från söder, så räddades också den delen av staden. Tant Hedkvist och jag hade rest till Söderhamn för att hälsa på farmor, och medan vi voro där, fingo vi reda på, vad som tilldrog sig i Gefle. Vi togo passagerarångaren redan nästa dag och kommo fram till Gefle efter solnedgången. Jag kan aldrig glömma den syn som mötte oss. Ingenting annat än höga nakna skorstenar och högar av glödande kol överallt. Jag grät och sade ideligen: ”Mamma har brunnit inne! Mamma är död!” Det var fruktansvärt. När vi kommo till vår gata, funno vi emellertid att både min mor och att tants hus voro räddade. Jag tackar Gud därför! Men farbror Reinhold hade inte haft en sådan tur. Människor hade kommit och handlat trots elden. Han och hans kompanjon hade en hel mängd saker att sköta. De måste försöka rädda de värdefulla böckerna och papperen som tillhörde affären, och farbror Reinhold fick flera brännblåsor både på händerna och på halsen. Han förlorade sitt hem och sina kläder och allting. Detta gjorde att de skyndade på med bröllopet, och eftersom det var omöjligt att få någon våning, måste de ha sitt första hem i det rum som mor och vi bodde i. Rummet avbalkades och blev på så sätt två rätt stora rum.
Bröllopet firades i faster Julias skola, vilken man ännu kan se på Kungsgatan. Jag kan ännu minnas bröllopet. Mor bar en svart klänning och på huvudet hade hon en slags vit spetsprydnad med två spetssladdar, som hängde ned på ryggen. Så förenade sig farbror Reinhold med vår familj.
På andra sidan av gatan fick hon hyra en liten butik och där började hon en liten oansenlig affär utan någon kompanjon. Medan vi bodde där föddes min bror Reinhold James Gustav den 17 juni 1870.
När så farbror Reinhold kom över en bättre butik, flyttade vi till Islandsgatan, där John Henry David kom till världen den 30 december 1871 och Edla Marianna den 12 september 1873. Därifrån kommer jag ihåg en liten rörande episod. Vi och några andra barn hade samlats på trappan på husets baksida, då en främmande herre ville gå in i huset. Lille John stod rakt i vägen för honom, och han lade sin hand på den lille gossens huvud och sade: ”Vad heter du då?” John lyfte sina söta blå ögon mot främlingen och svarade: ”Mammas lilla jaja”. När Ruth var två och ett halft år gammal lämnade farbror Reinhold helt och hållet sin affär och fick någon anställning vid ”järnvägen”. Allting tycktes vara bra. Vi flyttade nu till tant Hedkvist där vi hade hela andra våningen -7-
för oss själva. De hade ett stort kök och tre stora rum. Den 22 september föddes vår yngsta syster, Eleonora Maria. Efter detta blev mor sjuk och måste ligga till sängs ett helt år. Det dröjde länge innan hon kunde gå ikring igen. Medan vi bodde där fick vi besök av kapten Sprengle, som hade kommit till Gefle med sitt skepp. Hans maka var död, och hans två söner, Herman och Eugen, voro hos släktingar i Tyskland. Han stannade inte länge, men mor och jag var mycket glada att ha honom hos oss. Detta hände år 1877 och sedan brevväxlade han och jag. Det sista brevet jag fick är daterat till den 11 december 1912. Sedan han hade slutat på sjön, gifte han sig med en änka, som hade musikaffär i Södra Shields. Hon hade två söner och en dotter. Annie var en lysande pianist, och Carnaby, den äldste sonen, spelade utmärkt på fiol. När jag var 24 år gammal bjöd de mig att tillbringa sommarlovet hos dem.
Hur mycket skulle inte mor ha glatt sig över att få följa med! Hennes hälsa var nu mycket dålig, och jag kände mig ledsen för hennes skull.
Jag tillbringade den sommaren och ytterligare två hos kapten Sprengles. Han visade mig det ställe, där jag föddes, ett litet trevligt tvåvåningshus, som hette ”Orangeplace” ej långt från deras eget hem. Annie bodde en sommar hos mig i Sandviken, men sorgligt nog, var mor redan död då. Vid mitt sista besök i England landsteg jag i London och tillbringade några dagar där för att se på staden. Sedan fortsatte jag till Shields. På Bankholyday (Helgdag den första måndagen i augusti.) gjorde jag en avstickare till Aberdeen och Glasgow för att hälsa på gamla vänner och for sedan tillbaka igen till Shields och hem igen till Sverige.
1892 kom August tillbaka till Europa från en lång resa. Koleran gick på kontinenten och han fick den i Hamburg. hans skepp for till England för att inta last där, och under tiden tillfrisknade han, så att han åter kunde segla med sitt skepp, som var destinerat till Santos, där han sjuknade i gula febern. Han hade blivit erbjuden att bli kapten på ett skepp och gått och tittat på det. När han kom tillbaka kände han sig sjuk, for till sjukhuset, där han dog efter ett par dagar. Det var år 1893.
1896 fick mor slag, och när jag fick höra det fick jag tjänstledigt för att fara och hälsa på henne. hon kände bara igen mig ett ögonblick. Jag böjde mig över henne några minuter, när hon öppnade ögonen och såg på mig och sade: ”Jag kommer ihåg hur glad jag var, när du blev född.” Detta var allt, men hur roligt var det inte för mig att få höra de orden från henne och att hon hade känt igen mig till slut. Hon dog på den nionde dagen efter slaget, den 11 februari 1896. Gud välsigne henne! Må hon vila i frid!
Mor brukade ofta göra lustiga misstag, då hon skulle tala svenska. Sedan min bror Augusts död brukade hon säga: ”Jag är så glad att August har slutat sina dagar så att han slipper tassa på vågorna”. Min första skola låg en mil från Gefle och jag bodde i en bondgård. Varje lördag brukade bondmoran åka in till torget med några saker. Jag använde mig av tillfället att sända hälsningar till mor. Då moran kom hem på kvällen kunde hon bara säga: ”Fru Forsström pratade en hel del, men jag kunde inte förstå vad hon menade”. När jag träffade mor nästa gång, sade hon: ”Det tjänar ingenting till att du skickar bud med det där fruntimret, för jag förstår inte ett ord av hennes snatter.


Responder

Introduce tus datos o haz clic en un icono para iniciar sesión:

Logo de WordPress.com

Estás comentando usando tu cuenta de WordPress.com. Cerrar sesión / Cambiar )

Imagen de Twitter

Estás comentando usando tu cuenta de Twitter. Cerrar sesión / Cambiar )

Foto de Facebook

Estás comentando usando tu cuenta de Facebook. Cerrar sesión / Cambiar )

Google+ photo

Estás comentando usando tu cuenta de Google+. Cerrar sesión / Cambiar )

Conectando a %s

Categorías

A %d blogueros les gusta esto: